Vardagslogg 1: tisdag 18 september

Jag älskar vardagar. Rutiner. Förutsägbarhet. Och när allt kommer omkring, är det ju just vardagar som livet består av. Tänker därför sätta fokus på dessa i ett gäng kommande inlägg, som ett litet höstprojekt. Liksom: vad består dessa dagar egentligen av? Vad händer, där i det lilla?

Så inlägg 1: Tisdag 18 september

05:20. Väckarklockan ringer. Ofantligt trött. Trycker på snooze. Vaknar igen tio i sex. Muttrar ett åh, nej. Vad? Mumlar Olle bredvid mig. Jag har sovit för länge. Jobbigt. Ja.

Kliver upp. Ronja sover tungt på sin madrass i köket. Öppnar ena ögat, kikar på mig när jag tänder lampan över diskbänken. Viftar lite slött på svansen. Somnar om. Jag trycker på kaffebryggaren, förpreppad kvällen innan, brer en macka. Äter som vanligt snabbt, på stående fot. Det är grått ute. Över havet glöder solen ceriserosa. Jag funderar om det regnar eller inte. Det är jobbigt att cykla i regnet.

Det regnar inte. Jag stryker fukten av sadeln och trär en plastpåse över den. Kedjan hoppar när jag trampar. Om och om igen. Det går ryckigt. Jag är sen. Vid bommen står professorns bil på tomgång. Hinner tänka att jag kanske ska fråga honom om skjuts, men han hinner köra iväg innan jag kommer fram.

Kommer precis i tid till bussen. Det är Den Sura Busschauffören. Han besvarar aldrig mina leenden. Kanske är han den morgontrötta typen.

Bussbyte i Hörnefors. Den Trevliga Busschauffören sitter bakom ratten. Han har vänliga ögon, ett lugnt och tryggt sätt. Jag småpratar lite med honom. Som vanligt går mina förhoppningar om ett tomt dubbelsäte om intet. Bussen är knökfull. Jag sätter mig bredvid någon som sover. Ungefär hälften av passagerarna brukar ligga nerhasade på sina platser, med armarna i kors och ögonen slutna. Klockan är 06:55. Jag jobbar under resan till stan. Skriver läsförståelsefrågor. Titeln på novellen är ”En hjältes död”. Varför har författaren gett novellen denna titel, tror du? Och så ett pliktskyldigt: Motivera ditt svar. 

Byter buss på Vasaplan. Tycker att folk stirrar på mig. Det tyckte jag på Hörneforsbussen också. Ser jag konstig ut? Har sminket kletat ut? Står håret åt något konstigt håll? Min telefon plingar till, har fått ett sms från en förälder som undrar om jag kan hjälpa henne med en socialtjänstanmälan. Svarar att jag ringer upp senare.

07:55. På jobbet, inne på toaletten intill entrén. Jag ser inte konstig ut. Sminket är snyggt, håret är snyggt, kläderna är snygga. Jag är helt enkelt ovanligt snygg. Känner mig nöjd.

08:00. Inne på rektorns kontor. Vi pratar om socärendet. ”Spännande, spännande” säger han och knäpper av sig jackan. Vi följs åt till våningsplan två där han ska träffa en stökig elev i klass X. Han vet inte hur eleven ifråga ser ut så jag beskriver hans utseende. ”Spännande” svarar han.

08:05. Häller upp en kopp becksvart kaffe i fikarummet. Det smakar äckligt, beskt och surt. Jag dricker det ändå och känner munnen fyllas av dålig andedräkt. Den Typiska Lärarandedräkten.

08:10. Startar dagens första lektion. Som vanligt pratar vi om allt annat än svenska de första fem – eller kanske tio – minuterna. Sen jobbar vi med en artikel om Sophie Scholl. Och pratar om Hitler och andra världskriget. Länge. Jag berättar om östfronten och Stalingrad och om Goebbels propagandakrig. Eleverna tycker det är intressant, det tycker jag med. ”En ovanligt bra uppgift!” Säger någon. ”Det är för att vi har historia istället för svenska” svarar jag. Och historia är faktiskt ett roligare ämne. Åtminstone på högstadiet.

09:10. Stöter på idrottsläraren i fikarummet. ”Peppad inför skoljoggen?” Frågar han. ”Jag ska promenera.” Svarar jag. ”Men… vad trist du är!” ”Jag är förkyld.” ”Visst.” Han himlar med ögonen.

En stund senare får jag samma fråga av en annan kollega och upprepar min ursäkt. ”Jag ska flåsa dig i nacken” får jag höra. Sen: ”ska du inte ens byta skor? Hon tittar på mina kängor. Jag skakar på huvudet. Ler. ”Kanske inte de bästa promenadskorna?” Nej, de är de inte.

När jag kommer in på mitt kontor sitter min rumskamrat fullt sportutrustad vid sin dator. ”Jag trodde du var förkyld.” Säger jag. ”Äsch, jag springer ändå!” Svarar hon. Hon är den hurtigaste människa jag träffat. Jag brukar tänka att vi kompletterar varandra.

09:45. Dagens andra lektion. Stökigt. Jag ryter något om koncentration. Vi jobbar med lässtrategier. Påminner mig om att aldrig ha grupparbeten i klasser som inte klarar av grupparbeten.

10:30. Ringer upp föräldern om socanmälan. Hon gråter i luren. Jag tröstar henne. Lovar att vi ska göra vad vi kan på skolan. Efteråt känner jag mig ledsen.

11:00. Äter spaghetti med linssås till lunch. Vi är flera kollegor runt bordet. Minns inte vad vi pratade om.

11:30. I elljusspåret. Promenerar i sakta mak tillsammans med kollega J och kollega A. Eleverna joggar i tät ström förbi oss. ”Heja!” Ropar jag. Och ”vad duktiga ni är!” Och ”kom igen nu!” När kollega P gör sitt andra varv förbi oss säger jag åt honom att han är så provocerande käck att jag har lust att sätta krokben för honom. Han skrattar och springer vidare.

12:30. Blir utskälld av matteläraren för att jag tagit en klementin innan eleverna. ”Klementinerna är deras belöning! Du ska föregå med gott exempel! Du ska äta din klementin efter de fått sina!”

12:50. Får skjuts ner till centrum av min rumskamrat. Kollega K följer också med. Jag och K går på kafé Mekka och skvallrar om Pinsamma Före Detta Pojkvänner. Hon lyckas lura ur mig Min Allra Skämmigaste. Sen bildgooglar hon honom. Det visar sig att han blivit en så kallad eldslukare. På en av bilderna har han på sig en konstig bondagemask. Det ser ut som något från Pulp Fiction. Vi skrattar.

13:44. Tar tåget tillbaka till Hörnefors. Byter till skolbussen 14:10. Är framme 14:25. Låser upp cykeln, stryker fukten av plastpåsen, sätter mig på sadeln, trampar. Kedjan hoppar. Det går ryckigt. Jag svär.

14:40. Hemma. Ronja ger upp ett glädjetjut från rastgården. Jag öppnar dörren för henne och hon virvlar ut, full fart över gården, runt, runt, runt med mig i mitten. Jag är centrum i universum. För henne. För en stund. Jag sätter mig på gräsmattan och hon slår sig ned i mitt knä. Jag klappar henne, hon vänder sig om och slickar mig på ögat. Jag torkar av mig med baksidan av handen. Sedan går vi in.

Olle sitter vid datorn. Ritningar på två skärmar. Han ser trött ut. Uppdraget är oklart, det är meningen att han ska ”komma med egna visioner”. Det handlar om någon skola i nån Stockholmskommun. Jag pussar honom på huvudet. Han uppdaterar mig om senaste nytt. Markägaren har gett oss tillåtelse att gräva vintervatten. Vad bra, tycker jag. Ja, svarar han, men han vill att vi drar ledningen en bit bortom vårt hus. Kanske planerar han att bygga nån bostad där. Mindre bra. Marken är för sumpig, svarar jag. Han kanske planerar att dika ut. Nej, det finns bättre tomtmark längre bort. Hoppas det, svarar han. Ingen fara, säger jag. Han kommer inte bygga i närheten av vårt hus. Jag har ingen aning om det är sant eller inte, men Olle ser lättad ut och det är det viktigaste. Själv känner jag en liten orosklump i magen.

16:00-18:00. Jag och Ronja spenderar två timmar i skogen. Hon springer runt medan jag sitter på en sten och försöker lära mig hur gps:en funkar. Klickar på olika inställningar, ändrar och ändrar igen. Det finns en massa olika val att göra. Till sist ger jag upp. Det viktigaste är att hon utgör en position på kartan och att jag ser hur långt borta hon är. När vi beger oss hemåt har hon sprungit 8,5 kilometer. Hon älskar mig för det. Ger mig stjärnögda blickar resten av kvällen.

18:00-19:00. Sover på soffan.

Middag framför Game of Thrones. Drakdrottningen är i krig. Jon Snow är i krig. Jamie är i krig. Cersei är i krig. Arya är i ett eget privat litet hämnarkrig. The Hound gräver ner två lik i snöstormen utanför en övergiven gård. Vi ser två avsnitt, sen går jag och lägger mig.

I sängen ögnar jag igenom Expressens startsida. Läser om ett brittiskt par som dött av e.coli i Egypten. De hade tydligen ätit lever. Jag googlar vad e.coli är. Hinner fundera över människolivets banalitet innan jag somnar.