Sisyfosarbete

”Det kommer alltid en stund när vi är inne i ett projekt då du bara vill ge upp.” Sa Olle åt mig idag då jag svor en lång ramsa över ännu en stenbumling som inte ville upp ur jorden. Svordomarna har de senaste dagarna varit många, och ganska infantila, jag har påfallande ofta använt ordet bajs. Kuk har också förekommit, och fuck och skit och satan och helvete. ”Jag är så jävla less på de här förbannade kukbajshelvetesstenarna (plats för multipla utropstecken).”

Vi blev klara med växthusets stålkonstruktion i fredags. Därefter grävde jag upp en massa jord för att lägga grunden. Vår tomt sluttar och skevar, det finns gropar överallt, och det krävdes säkert tio skottkärrelass för att få ytan vågrätt (det skilde tio centimeter mellan högsta och lägsta punkten).  Sen var det dags att gräva ner jordankarna, fjorton stycken, som skulle ner på 35 centimeters djup. Sten! Överallt! Naturligtvis. Det visste jag ju att det skulle vara, men ändå. Vissa har varit enorma. Som vi har slitit. I dagar. I förmiddags ville jag skita i allt. Ringa efter en grävare, eller en lastbil med fyllnadsmassor. Sen gå och lägga mig.

”Vi kan inte lägga ut en massa pengar bara för att du är less.” Sa Olle. Och det där andra, om att jag förr eller senare vill ge upp. Jag satt på knä i jorden, byxorna, t-shirten, armarna, ansiktet, svarta och dammiga. Myggen svärmade runt mig. Jag luktade myggmedel. Det var molnigt. Det började duggregna. Jag hade så mycket damm i ögonen att jag såg suddigt (med jämna mellanrum har jag fått gå in och skölja linserna).

Back in black på den portabla högtalaren. Hårdrock. Jag skulle inte kunna jobba utan det. Olle gick iväg och lagade båten, det är en annan historia – vi sjösatte den häromdagen, åkte en sväng på havet, insåg att den tog in vatten, det var bara att dra upp den igen, den hade två sprickor i skrovet – och jag satt kvar där på knä och stirrade. Sedan reste jag mig upp, tog upp spettet igen, det slog gnistor när jag slog det mot stenen, jag sträckte mig efter grävspaden, fortsatte skyffla upp jord, bända loss småsten, böjde mig ner över hålet som blivit sjuttio-åttio centimeter djupt, det kändes som att stirra ner i en avgrund, bumlingen däremot stack upp nästan till marknivå. Den verkade inte ha någon början eller något slut. Och den satt som cement, ingjuten i stenhård lera. Längre bort staplade pappa ved. Jag tyckte synd om mig själv för att de inte hjälpte mig. Skulle jag behöva handskas med den här skiten alldeles själv! Det var orättvist!

Samtidigt: det är mitt projekt. Det är jag som ville ha växthuset. Jag som betalade för det. Jag som är huvudansvarig. Jag fortsatte gräva. Lite senare kom de tillbaka, pappa och Olle, vi gjorde en gemensam kraftansträngning, segrade till slut över stenen. ”Där fick du din jävel!” Ropade jag triumferande när vi knuffade ut den ur hålet. Samma sak har jag ropat varje gång vi fått upp en sten. En stor alltså. De som väger upp till tio kilo kallar vi för småttingar. Jag känner nästan ömhet inför dem. De bråkar inte utan låter sig fogligt plockas upp. Pappa påminde om stenmurarna i Småland. Allt slit bakom åkermarken där. Sen sa han att han som barn brukade spetta upp sten med sina kompisar för att det var roligt, ”en utmaning”. Det tyckte jag var fint på något sätt. Och det blir förstås lättare också, om man betraktar det hela som en sport.

En positiv sak är att jag fått muskler. De har kommit över tid. Jag kan numer göra armhävningar, det har jag aldrig klarat tidigare.

Och vi är klara nu. Det gick vägen. Trots allt. Imorgon kan vi äntligen sjösätta de där ankarna. Fortsättning lär följa.